Det sena igenkännandet av den cyniska komplexa människan
Shit, nästan exakt ett år sedan jag skrev sist....damn, men bättre sent än aldrig as they say?
Skulle jag blogga mitt gångna år i ett enda inlägg nu skulle det nog bli en e-bok inte en blogg.
men jag kan inte sluta tänka på mina val, som jag ojade mig över förut. - Vad ska jag bli? och vad vill jag bli?
trodde allt det där skulle lösa sig när jag faktiskt valt en utbildning...men nej, Stace ska vara lika förvirrad igen. Why? Varför går jag runt och är ett förvirrat freak hela tiden? Varför kan jag aldrig bestämma mig för någonting?
Och varför, som en av mina facebookstatusar sa: "Varför kan jag inte bli bäst på något? Istället för att bara va halvdan på en massa saker..."
"Äsch, det är väl inget att vara bäst på något, dels medför ju det en massa ansvar (folk litar ju automatiskt på dig då, just bara för att du är bäst, vilket gör att du får ta hand om allt som du är bäst på...) å sedan skulle det ju med valmöjligheterna i din status bli en "Aspberger effekt", typ "Jag kan göra en sak, men inget annat..." Å det kan väl knappast vara vad du önskar lr?"
Well, that's a thought of it. Men varför så fucking synisk? Jag har fått höra att jag är bra ditten och datten, dvs. jag är bara "bra" på en massa krimskrams. Men inte BÄST.
Varför ska man vara så cynisk? Jag ser mig själv som en positiv cyniker, jag är positiv på många planer. Men inte när det gäller relationen mellan människor.
Människor...Alltid haft ett genuint intressa för just människor. Vi är så komplexa, men ändå så förutsägbara. Hur vi handlar ibland kan vara komplext, beroende på vårt bagage - men hur vi reagerar är universalt. Och jag insåg också precis hur lång tid och hur situationsanpassat det är att faktiskt är att lära känna en person, på riktigt. See your true colors.
För någon jag trodde jag kände, någon som faktiskt betydde mycket för mig och som jag värderade högt - som jag släppt garden av mina cyniska knogar som är svåra att tränga igenom visade sig vara den mest cyniska person jag mött. Och allt jag trott jag hade med personen bara vändes uppochner som ett timglas och jag fick omvärdera tiden med den här personen på nytt.
Men samtidigt finns det någon annan som timglaset inte runnit ur och som jag fortfarande inte riktigt känner. Som sade till mig efter att fått känna på mina knogar att "jag vill lära sig att bli mer cynisk", men jag säger till honom bli inte det. Jag vill inte vända på timglaset, igen.
Signar ut,
Ciao
Skulle jag blogga mitt gångna år i ett enda inlägg nu skulle det nog bli en e-bok inte en blogg.
men jag kan inte sluta tänka på mina val, som jag ojade mig över förut. - Vad ska jag bli? och vad vill jag bli?
trodde allt det där skulle lösa sig när jag faktiskt valt en utbildning...men nej, Stace ska vara lika förvirrad igen. Why? Varför går jag runt och är ett förvirrat freak hela tiden? Varför kan jag aldrig bestämma mig för någonting?
Och varför, som en av mina facebookstatusar sa: "Varför kan jag inte bli bäst på något? Istället för att bara va halvdan på en massa saker..."
"Äsch, det är väl inget att vara bäst på något, dels medför ju det en massa ansvar (folk litar ju automatiskt på dig då, just bara för att du är bäst, vilket gör att du får ta hand om allt som du är bäst på...) å sedan skulle det ju med valmöjligheterna i din status bli en "Aspberger effekt", typ "Jag kan göra en sak, men inget annat..." Å det kan väl knappast vara vad du önskar lr?"
Well, that's a thought of it. Men varför så fucking synisk? Jag har fått höra att jag är bra ditten och datten, dvs. jag är bara "bra" på en massa krimskrams. Men inte BÄST.
Varför ska man vara så cynisk? Jag ser mig själv som en positiv cyniker, jag är positiv på många planer. Men inte när det gäller relationen mellan människor.
Människor...Alltid haft ett genuint intressa för just människor. Vi är så komplexa, men ändå så förutsägbara. Hur vi handlar ibland kan vara komplext, beroende på vårt bagage - men hur vi reagerar är universalt. Och jag insåg också precis hur lång tid och hur situationsanpassat det är att faktiskt är att lära känna en person, på riktigt. See your true colors.
För någon jag trodde jag kände, någon som faktiskt betydde mycket för mig och som jag värderade högt - som jag släppt garden av mina cyniska knogar som är svåra att tränga igenom visade sig vara den mest cyniska person jag mött. Och allt jag trott jag hade med personen bara vändes uppochner som ett timglas och jag fick omvärdera tiden med den här personen på nytt.
Men samtidigt finns det någon annan som timglaset inte runnit ur och som jag fortfarande inte riktigt känner. Som sade till mig efter att fått känna på mina knogar att "jag vill lära sig att bli mer cynisk", men jag säger till honom bli inte det. Jag vill inte vända på timglaset, igen.
Signar ut,
Ciao
Kommentarer
Trackback
