Stace's

Dags att klaga igen...."det är ni kvinnor så bra på!" Nee men seriöst, det känns att jag bara tar tag i bloggen om jag har något att klaga på.

 

But I guess att kreativitet skapas av paaaain, or all that crap som alla säger.

Och klagandet för denna dag är: SLUTA MOTHERFUCKING ATT LÄGGA ER I MITT LIV!

Som jag kanske nämnt förut så är jag ensambarn. Jag kan inte komma på någon som jag känner  som är det, de flesta familjer runt omkring mig har syskon, eller en halvsyrra eller plastbror eller extrabarn eller what the fuck it’s calling these days...

När jag läste psykologi för ett par år sedan läste vi om syskonskaran och vad för egenskaper som allmänt kännetecknar vart beronde man är i skaran (stor-, mellan- eller småsyskon)...och ensambarn. Vi började lektionen med att identfiera vem som är vad;

“Vem här är storebror eller storasyster?” och ett par händer viftar i luften. Och denna utfrågning fortsatte tills vi kom till:

“...och vem här är ensambarn?” och jag finner mig själv sitta i mitten av klassrummet med handen i luften, ensam.

“HAHA men Stace är juh van vid att vara ensam!” säger min kära vän, thanks bro.

Feels good man.

De flesta av mina vänner med syskon har alltid varit avundsjuka på mig för att jag inte haft några syskon. Eget rum, mer presenter på födelsedag och julafton, ingen som stör en hela tiden...

Well..ja, det med eget rum och presenter stämmer...men ingen som stör en? Oh hell to the no, om du är ensambarn betyder det du har ingen att konkurrera om uppmärsamheten med. För du är juh ensam. Den enda. Och det har betytt följande för mig folks - för mycket uppmärsamhet. Två päron som stör mitt liv för de vill ju att jag ska vara bäst och jag ska lyckas och jag ska inte göra några misstag för då förstör jag mitt liv och då kan de inte vara stolta över mig för jag är juh den enda de har. Det finns ingen annan att lägga skulden på, ingen att dela bördan med.

På samma lektion så berättade vår lärare en påstående som gick ungefär följade;

Vi har ett rum med barn, i olika åldrar och i olika positioner på syskonsskaran. De leker i rummet och av misstag går en vas sönder, de stannar till tittar på varandra. Alla springer i väg från den krossade vasen, men ett barn står kvar - vem?

Alla i syskon i klassrummet skyller på varandra, inte gissar rätt och vår lärare säger “Ensambarnet, för ensambarnet har aldrig någon annan att skylla på.”

You see? I get all the attention, the bad attention to. Pepole seem to forget that.

Det jag ville komma till är att det är den här dåliga, besatta, uppmärksamheten som jag får jag är förbannat trött på. För det slutar med att alla ska lägga sig i mitt liv. Något som jag lärt mig just för att bla min mamma ska lägga sig i allt i mitt liv är ju mer du vill veta desto mindre får du veta. För om någon vill veta så mycket om dig så finns det alltid en anledning till det, och oftast så är den anledningen att kunna baktända den emot dig sen. Och till slut om du lägger i och försöker medla som en besatt i någon annans liv kommer det baktända mot medlaren sen. Medvetet eller omedveteten mot den som blir utsatt.

Jag skulle kalla det Katolska skolfickan-syndromet. Stänger du in någon och försöker styra och medla med en person för länge kommer hon när hon tagit examen att göra ALLT hon inte fick göra innan. Oavsett ålder och oavsett om det är medvetet eller omedvetet.

Lev ditt liv, lev inte någon annans.

Ciao.