Stace's

Hm, sömnproblem igen. Mys.



Vad underbar jag fortfarande är på att stava - förra  inlägget: Gräggla. Bra Stace, mycket begåvat.
Dräggla ska det stå, för er som undrar.
Ärligt talat har jag alltid haft problem med att stava, inte för jag har dyslexi eller nått, bara varit allmänt dålig.  
   Kommer ihåg när lärarna i grundskolan påpeka det och sa att jag måste göra något åt det.

- Du kan juh lösa korsord?

Korsord? Åt helvete med korsord. Finns det något mer trist än korsord? "Det utökar ordförådet...blabla..." Fuck you. Jag har ett bra ordföråd, gämnförelsevis med många andra i min ålder - löste jag korsord?
Nej, för jag är urkass på det (jag klarar inte ens "Upp till 13-korsorden" i DNs lördagsbilaga)
Jag läste istället. Jag var en sådan där bokmalstönt från 12-15år. 16 böcker på en sommar läste jag en gång. I samma veva kom intresset för skrivandet.
Så fuck korsord, jag tränade upp min stavning genom läsing och skrivning. Men som ni ser, jag övar fortfarande. Gräggel.

Träffa Tyskjefveln idag, vi tog en fika vid Sturis med två av hennes gamla skolkompisar, jävligt schyssta tjejer må jag säga!
    Dock är Sturis inte riktigt mina kvarter, jag bor på knegarsöder i ett hus som brunnit utan vind och provisoriskt tak. But I like it. Mitt hus är omringat av byggnadsställningar och är helt inplastat, varje gång jag tittar ut genom fönstret får man samma fina utsikt: Plast. Och samma tanke: Vi har fågelinflusensan. Ja, det är den känslan man får; hej, huset är helt plasttäckt - de vill insolera oss för vi har fågelinfluensan.

Och nu över till en sömnlöses funderingar.
- ...men jag tror bara K. är en player. Tyskjefveln
- Playa tillbaka, bli inte kär. Jag
- Lätt för dig och säga, du vet hur jag är. Tyskjefveln
- Jo, det måste vara något fel på mig. Jag kan bestämma mig för att inte bli kär. Jag kan tänka "Jag ska inte bli kär i den här personen" och så blir jag inte det. Jag
- Ja, man önskar att man kunde vara som du. Tyskjefveln

Sedan tänkte jag, är det så? Kan man verkligen bestämma sig för att inte bli kär? Säger inte alla att kärleken är något man inte styra över? Den är som en förbannelse som smyger sig på dig och hugger en rakt i ryggen när man inte är beredd? Okej, nu blev det många frågor på en gång.
   Men är det verkligen så? Att jag kan tämja förbannelsen - eller är det så att jag igorerar smärtan i ryggen? Jag kanske bara intalar mig en lögn som jag tillsist tror på?
Sedan kommer frågan: Är detta något bra eller dåligt? Jag skulle inte direkt uppmuntra att ljuga för sig själv, men dock besparar jag mig kärlekens smärta. Så, bra eller dåligt? Nja.

Jag har lättare att kontrollera kännslor än tankar. Ni vet, man visar eller säger något annat än det man tänker - En lögn?
    Jag tror jag har en lögn, som jag lärt mig att kontrollera känslorna för. Men inte tankarna. För jag tänker på personen mer än jag vill göra. Faktum är att jag tänker på personen nästan hela tiden, under dem stunderna då jag inte sysselsätter mig med något speciellt. Jag har dock lärt mig att kontrollera känslorna genom att inte se personen, men jag vill se personen. Men, det stora MENET är att om jag ser personen är att förbannelsen hugger mig flera gånger i ryggen och att jag inte blir kapabel till att ingorera någon smärta längre.
   Men jag vill säga att jag inte är säker, det är bara att jag tänker på personen såpass mycket nuförtiden att jag börjar fundera om det betyder någonting.

Klockan tickar folks.

Ciao