Stace's

Hata.

Fan va jag hatar mig själv ibland, eller nej - jag hatar inte mig själv. Jag hatar mina reaktioner. Mitt temprament är inte bara irriterande för andra utan också för mig själv. Ibland kommer jag till dem situationer när jag bara vill ta allt med en nypa salt och vara helt likgiltig. You know,
    Let the past, be the past...
Och ibland kan jag det och ibland inte. Jag vet att jag inte har en anledning att reagera såhär, jag vet det. Men ändå så reagerar gör jag det.

Några få ord och det gnager i min mage, ögonen svider, pulsen höjs, jag får det svårare att andas och jag märker att mina händer skakar. Jag knyter nävarna i ett frustrerat försök att att kväva kännslan. Men den sitter kvar. Orden jag såg framför mig bränner fortfarande mot min näthinna. Jag hatar det. Jag hatar det.

Jag hatar att du sa så.
Jag hatar att du lyckas få rätt tillslut.
Jag hatar att du fortfarnde hör av dig.
Jag hatar att du forfarnade finns i mitt liv.
Jag hatar att du känner mig så bra.
Jag hatar att vi har ett förflutet.

Men mest hatar jag att vi gick skilda vägar som vänner.