Tankar från den 20:e kl.2.00 på natten.
Fuck it.
Varför känns det som att smärta är den enda äkta kännslan? Och varför känns allt bra för bra för att vara sant?
Varför ifrågasätter vi allt bra och inte allt dåligt?
Varför jagas vi av kännslan av allt bra finns det en baktankte bakom? Har vi slutat tro på människor?
Eller är vi bara rädda för att bli sårade, igen?
Vet vi alltid när vi sårar någon? Varför känns det som mina handlingar är självklara, men dina obegripliga?
Sitter du och undrar som jag? Eller kommer du låtsas som du inte bryr dig?
Lär vi oss aldrig? Är vi inte gamla nog? Eller växer vi aldrig ifrån sandlådekonflikterna? Är vi egentligen desamma, fast med fulare och råare ord i käfften?
När det pluserar.
När vi tittar på varandra, kommer vi då skita i allt?
Och tänkta;
"Just fuck it."
